”Den psykiska ohälsan ökar i Sverige och i andra länder. Särskilt bland yngre kvinnor är det allt fler som lider av stress, oro, ångest och nedsatt psykiskt välbefinnande. Även andelen sjukskrivningar som beror på psykisk ohälsa har ökat mycket.
Under de tre senaste decennierna ökade andelen långa sjukskrivningar som berodde på psykiatriska diagnoser från 13 till 45 procent bland kvinnor och från 16 till 33 procent bland män.
Hälsoproblemen bidrar i sin tur till mänskligt lidande, nedsatt fysisk och psykologisk funktion, förkortad livslängd och betydande kostnader på individuell och samhällelig nivå, som kan ge stora problem både privat och i arbetslivet.
De etablerade mycket svåra psykiatriska tillstånden, som svåra psykoser och bipolär sjukdom, ökar inte. Däremot har det tillkommit en stor grupp av tillstånd, eller manifestationer, som delvis påminner om allvarlig psykisk sjukdom, men samtidigt bäst beskrivs som ett gränsland till psykisk sjukdom.”*
Ett gränsland till psykisk sjukdom… Själv var jag i detta stället, när jag försökte bli en mästare av multitasking och studerade, jobbade, var mamma, terapeut (yngre son har försening i språk utveckling), kvinna, fru osv… Ala sociala roller vi har och ”vad bra att hålla många bollar i luften” attityd, kultur och många samhälls regler, inte ens för att nämna pandemi och sociala, ekonomiska och hälsoproblem- allt det bildar bara till psykisk ohälsa. Vi är inlärda att köra extra pass på gymmet, satsa lite mer på jobbet, springa en runda till trots de regnar. Man är inte undervisat i att sätta gränser, ta en paus när det känns jobbigt, slappna av utan Netflix och inte häller aktivt, på power walk eller padel pass.
Det är svårt att släppa taget. Jag brukade sitta fram till 4 på morgonen med allt läsande och skrivande. Ingen pratar om att om man inte har stöd eller en grupp människor omkring som skulle hoppa in och hjälpa, så kombination och uppfyllning av alla roller, plikter och ansvar man har dagligen, i 24 timmar, är nästan omöjligt. Oj, jag glömde en toa paus. Och just det, sömn! Man behöver ju att sova. I mina värsta stunder sov jag 4 timmar. NEVER MORE. Det var en av orsak till varför byte jag professional bana. Jag drömde av att bli akademisk lärare. Idag är jag här och driver Philosophy.
Jag vill leva här och nu. Jag vill andas djupt och långsamt. Jag vet att tiden inte går att stretcha och lösningen är ett aktivt val. Det är det svåraste, att välja bort någonting för att det, helt enkelt, fysisk, inte finns tid och inre resurser för. Eller väja någonting bort för att det inte gör en lycklig. Livet är inte svart vitt och ibland är det helt enkelt en ekonomi som avgör vilket val man gör. Även då, trots att det känns surt och deppigt, finns det små saker man kan tänka på för att prioritera sig själv. Till slut är det de små sakerna som ihop bygger upp en helhet.
Jag drömmer om omvärdering revolution. Jag steg på prioritera-relation-med-sig-själv stiget och kommer att fortsätta. Self care, självomtanke, självomsorg, självkärlek, förståelse för sig själv. Det är början, men allt har början och slut i dig själv. Om du inte tar hand om dig, vem ska göra det? Och om du har barn, plikter- varifrån ska du ta energi och vilja?
Var rädd om dig. Läget är allvarlig! Skynda prioritera relation med dig själv, det är senare än man tror!
*https://uu.se/nyheter/artikel/?id=18164&typ=artikel&lang=sv
